Tacksamhet, tårar och kärlek
Veckan som gått har inte varit rolig. Gerhard finns inte längre bland oss, och det gör ont, jävulskt ont. Och det kommer nog att göra ont länge.
Torsdag var jag hemma från jobbet och lät bara alla känslor rasa ut. Tänk att känslorna är så starka och helt omöjliga att göra nåt åt, de bara kommer över en, utan minsta förvarning.
Jag är enormt tacksam över att fått ha Gerhard i mitt liv, han har gett så mycket glädje och galenskap som är svår att beskriva. En mer godhjärtad människa än han är svår att hitta. Han såg bara gott i människor och ville alla väl.
Trots all bedrövelse har jag lyckats ganska så bra med att äta bra och motionera, igår fredag fick det bli en vilodag. Men idag har jag hunnit med en timmes stavgångstur. Det är faktiskt riktigt helande att vara ute i friska luften. Det är inte friktionsfritt, känslorna kommer över en där också men det är på nåt konstigt vis enormt befriande att bara låta all sorg få välla ut. Tror att vi på det stora hela är väldigt rädda att visa våra riktiga känslor, eller så är det bara jag som funkar så ???
Nu poppar Raimo popcorn och snart börjar Så mycket bättre på TV, får bli en myskväll med tända ljus och njuta av livet. För att inte kvällens inlägg bara ska gå i sorgens tecken vill jag passa på att tacka för alla hejjarop ang. mitt bloggande som ni blivit peppade av, det värmer enormt och jag känner mig lite stolt faktiskt.
Jag önskar er alla en trevlig fortsättning på helgen och ta hand om er på alla sätt och vis.
Sänder en puss & kram till GH vart du än är, du är så saknad.
Avslutar med ett ordspråk av Winston Churchill:
"Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början"
God natt
Pia